“Att läsa Adonis verk är som att ge sig ut på en väldig seglats, vars slutmål är omöjligt att förutse. Från bok till bok försöker den jäktade läsaren att hänga med, lägga till vid aldrig namngivna öar, en hel arkipelag av dikter och texter, som framträder med en och samma röst: en polyfon stämma man känner igen trots alla stilens och uttryckssättens skiftningar och olikartade tonfall.
Att läsa Adonis är som att lockas ombord på ett skepp för en lång resa på ett språk, vars horisont inte avgränsas av arabländerna, västerlandet eller Bortre Asien. Hans färd avser inte att återknyta dessa band mellan öst och väst, som det så ofta pratas om, inte heller att knyta nya sådana. Den styrs av den sällsynt utopiska viljan att åstadkomma en dialog mellan alla tänkbara tider och platser på vår gemensamma jord.
Det är, som jag och några andra författare ser det, fråga om det mest öppna av 1900-talets alla författarskap, som man förgäves får söka någon motsvarighet till någonstans.”
Alain Jouffroy
Boken, platsens gårdag nu
Adonis
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Denna volym omfattar första delen i ett större arbete, trebandsverket Al-Kitab (“Boken”) utgivet mellan 1995 och 1999. “Boken” är en omfattande fantasirik rekonstruktion av den störste klassiske arabiske poeten al-Mutanabbis liv och verk.
Bokens första sju kapitel, där vi får följa al-Mutanabbi på hans tidiga vandringar ledsagad av “berättarens” röst, skiljs åt av tre korta “Intervaller” och sex “Marginaler”. Varje “Marginal” består av tio dikter som tillägnas olika förislamiska och umayyadiska poeter, vilkas liv och diktning oftast står i kontrast till “berättarens” monotona och brutala berättelse om härskare som förtrycker sina undersåtar och genomför sina erövringar i religionens namn.
Trots det millennium som skiljer dem åt är likheterna mellan al-Mutanabbis och Adonis’ levnadsbanor anmärkningsvärda. Båda växte upp i en shiitisk miljö, den förre i södra Irak, den senare i norra Syrien. Båda gav prov på en poetisk ådra vid mycket tidig ålder. Båda fängslades för politisk aktivism i sin ungdom och bådas liv och verk har präglats av upprepade landsflykter i sökandet efter rättvisa och poetisk nydaning. Men den viktigaste beröringspunkten förblir det faktum att bådas poesi har utgjort en motpol till den splittring och det förtryck som präglat och ännu präglar de arabiska samhällena.
Den syrisk-libanesiske poeten Adonis (född 1930) har vunnit ryktbarhet som arabvärldens främste nu levande poet. Fyra lyrik- och två essäsamlingar har redan översatts till svenska.
Adonis är en “universell” poet : hans poesi överskrider hans bakgrunds kulturella och nationella gränser även då han behandlar arabiska eller muslimska teman. Adonis fångar med sitt poetiska språk tankeinnehållets andemening och avslöjar vad som är dolt för tanken. Han hjälper oss komma närmare det som är fjärran.
Adonis – en världspoet. av Percival
Adonis, pseudonym för Ali Ahmad
Said Esber, är född i Syrien men har
publicerat många böcker på franska.
Namnet Adonis är förmodligen en
tillämpning av den syrisk-babyloniska
guden Tammuz, ett namn som
förmodligen ursprungligen kommer
från det semitiska Adonaj, “(min)
herre”. Den mytologiske Adonis blev
dömd till ett halvår på jorden och ett
halvår i underjorden. Med sin skönhet
lockade han kärleksgudinnan Afrodite
och därmed krigsguden Ares
svartsjuka. Adonis blev dräpt av
Ares förklädd som vildsvin när han
var ute på jakt.
Den numera i många länder välkände syrisk-libanesiske poeten Adonis kan närmast kallas en världspoet.
Han föddes 1930 i en isolerad bergsbygd i Syrien och började sin egentliga skolgång först vid 13 års ålder. Som poet tog han sig namnet Adonis i 18-årsåldern. Det är ett namn på en hednisk gud som upplever död och återuppståndelse, en fenicisk motsvarighet till den fornegyptiska Osiris-myten. Genom att identifiera sig med Adonisrollen har Adonis kommit att bli en poet utanför alla nationalistiska och religiösa begränsningar. Han talar om en verklighet som ständigt finns framför människan, “une identité inachevée” – en oavslutad identitet. Och “Identité inachevée” är också titeln på en liten intervjubok (utgiven 2004 av Editions du Rocher) där poeten svarar på frågor ställda av Chantal Chawaf. Det är frågan om ganska djupgående och vittfamnande svar av en poet som till fullo inser den globala medvetenhetens nödvändighet i en tid där en destruktiv och materiellt egoistisk industrialism utbrett sig över världen. Ekonomer och börsanalytiker är framgångsrika aktörer medan varningsropen ekar, klimatförändringar uppmärksammas och avskrädeshögarna växer. Vilka energier använder vi? För vem och för vad? Har en poet något att säga på världsmarknaden? Om detta säger Adonis:
“Den moderna litteraturen har blivit en del av ett gigantiskt maskineri. Litteraturen och konsten som helhet borde vara liktydiga med själva livet. Om de inte längre är livgivande för oss på samma sätt som luften och solen, kommer de att marginaliseras.”
Om nationalismen och religionen, som fortfarande är störande element på många håll i världen, har han också en hel del att säga:
“Man måste göra sig av med idén om Staten som den uppfattas i dag.
Människan kan skapa, borde skapa, en annan idé, som ersätter idén om Staten-Makten för att styra samhället. […] En revolution är alltså nödvändig, en som sätter den mänskliga kreativiteten i centrum […] och som ser kosmos, universum, som ett enda land, ett enda mänskligt samfund med den totala respekten för det specifika hos folken och de olika kulturernas identiteter.”
Imperialismen har kommit och gått. Marxismen likaså. Kapitalismen eller den s.k. fria marknaden tror kanske att den är världens räddning. Sekulariseringen växer men ideologier, religiös fanatism och pseudoreligioner är långt ifrån utrotningshotade. Adonis är medveten om vår tids snaror och fångstgropar. Vi lever inte i den bästa av världar där ingenting behöver göras om.
Bokmässorna tilldrar sig allt större uppmärksamhet, och Adonis sa på bokmässan i Göteborg hösten 2005: “En väg att störta det gamla och bygga det nya är poesin.” Poesin innebär en förvandling på djupet, och han har vid flera tillfällen understrukit att “sanningen är ett oupphörligt utforskande”.
Våren 2006 framträdde han på ABF i Stockholm, läste sina dikter och talade bland annat om klassiska arabiska poeter som menade att poesin uttryckte sanningen och att poeterna borde regera världen. Men då är det förstås sanningssökande poeter som avses – det vill säga sådana som har en insikt i det djupt mänskliga världsskeendet utanför alla inskränkta maktspråk och makthandlingar.
Många har velat se Adonis som en hednisk mystiker som har en bakgrund i den sufiska och alawitiska traditionen. Han är väl bevandrad i den arabiska mystiken och nämner ofta exempelvis Ibn Arabi och al-Mutanabbi. Dessa mystiker har frigjort sig från religionernas ärvda sanningar som fängslar människors inre liv. Vägmärken kan vara bra att ha. Men där mänskligheten nu befinner sig är de nya banbrytarna, de nya spårskaparna, de mest behövliga individerna. Vår tid måste träda in i ett större och helare tidsmedvetande. Detta inser Adonis, som i sitt stora verk “Boken” (första delen utkom 2005 på förlaget Alhambra i en utmärkt översättning av Hesham Bahari). Med all önskvärd tydlighet visas den egenrättfärdiga våldsmentalitet som under historiens gång söndrat, härjat och härskat i de orientaliska rikena, där kulturen under flera århundraden upplevde en storartad blomstring och så småningom nådde Europa och väckte upp denna sovande och delvis barbariska kontinent.
Två svenskspråkiga Adonisantologier som kan rekommenderas är “Mellan askan och rosorna”, som Alhambra gav ut år 2001, och “Detta är mitt namn” (Alhambra 2006). Båda dessa böcker innehåller en intervju med Adonis och en välskriven och initierad essä om denne poet – texter skrivna av orientkännaren Sigrid Kahle.
Det finns i Adonis poesi drag av fransk symbolism och surrealism. Det är således inte bara den förislamiska poesin som inspirerar honom. Han förenar två världar, öst och väst, och går bortom dessa världar i sin visionära ordkonst. Orden har för honom varit “en svepning över den gamla tidens grav”. Han ser en ny tid födas på samma sätt som Saint-John Perse, en diktare som han har tolkat till arabiska. Och han har vågat och förmått skapa en bildrik ordvärld där läsaren ständigt känner sig utmanad att öka sin medvetenhet. Det är konst av denna art som är värd ett nobelpris.
I diktboken “Vaggan” (Beirut 1983), där geografiska platser som Jemen och Aden nämns, är den franske vagabondpoeten Arthur Rimbaud (1854-1891) en inspirerande följeslagare. Adonis anser att denne poet är besläktad med de arabiska vagabondpoeterna och har på ett inlevelsefullt sätt skrivit om honom i en av sina essäböcker.
Adonis diktning har följt mig genom åren. Se min essäbok “Från en värld till en annan” (CKM 2004). Men redan på 60-talet skriver jag om honom (se min bok “Horisontessäer”). Innan inbördeskriget bröt ut i Libanon var Beirut ett centrum för nya litterära strömningar. Adonis var då en av de tongivande förnyarna inom den arabiska poesin. Och under sin exil har han kunnat påverka både öst och väst med sin nyskapande dikt. I “Vaggan” skriver han:
“Människan hör inte till den plats där hon växer upp utan till den plats där hon bejakar sig.”
Kanske har han nu känt att han kan bejaka sig i Paris och samtidigt se sig som en världsmedborgare som lever med i tidsströmmen och har förmåga att skapa bilder av en tänkbar framtid.
I diktboken “Detta är mitt namn”, som jag läste på franska innan den kom ut på svenska, kan man läsa följande slutord: “Ma patrie est cette étincelle/ cet éclair dans la ténèbre du temps à venir” (Mitt hemland är denna gnista/ denna blixt i den kommande tidens mörker.)
Under dikten står datumet 1 januari 1969. Nu år 2006 har Libanon på nytt varit en stridsscen, och världen är fortfarande en scenplats som behöver den sanning som poesin uttrycker.
Adonis har sagt att han hoppas på en andens revolution, en poetisk medvetenhet som både kommer från öst och från väst och som förenar motsatserna.
Den kände franske författaren Alain Jouffroy har i ett förord som bl.a. kan läsas i boken “Detta är mitt namn” insett att diktare som Saint-John Perse och Arthur Rimbaud haft en avgörande betydelse för Adonis. Dessutom jämför han Adonis med den irländske diktaren James Joyce. Båda är de visionära ordskapare som har en känsla för historiens kretslopp och mänsklighetens öde, och båda har de inspirerats av Odysséen. Joyce levde förresten en lång tid i Paris, där Adonis nu är bosatt. I Joyces språkuppfinningsrika och mytologiskt färgade verk “Finnegans Wake” (1939) kan man ana en ny eras födelse, och i Adonis diktning finns Fenixmyten som knyter an till hans namn och det som är denna myts budskap: en uppståndelse ur askan.
